Kreativa musiksnillen i kall industristad

Lamborghini Miura – en superbil ur den gamla skolan. Foto: Andrew Bossi.

Blommor i håret, revolution i blickfånget och The Who i högtalarna. 1970-talet var i full gång och trots oljekris utkämpades ett vilt, skoningslöst och i allra högsta grad relevant krig i bilvärldens stratosfär: superbilskriget.

Från Sant’Agata Bolognese ryckte Lamborghinis trupper fram i full karriär. Miura liknade inget annat med sina svängda framskärmar och plirande lampor. Frank Sinatra köpte en orange Miura och fick exemplar 4407 levererat i december 1969. Efter hans föreställningar med Sammy Davis Jr och Dean Martin, rejsade de tre medlemmarna i Rat Pack tillbaka från Las Vegas till Los Angeles genom ett sommarnattsljummet Death Valley.

Lotus Esprit tillverkades mellan 1976 och 2004, men förändrades en del under tiden. Foto: Jeff Greenland.

Lamborghini hade förstås många bittra fiender, bland annat Ferrari 308 och brittiska Lotus Esprit. Vilken som var bäst går naturligtvis inte att diskutera i möblerade rum utan kräver ett Fight Club-liknande upplägg, men de flesta vidhåller ändå att Lamborghini Miura, och efterföljaren Countach med sina uppåtöppnande dörrar, tillhörde de mest radikala – eller vulgära – superbilarna.

Pojkrummens väggar var ofta fullständigt tapetserade med antingen en Lamborghini eller den där tennistjejen som kliade rumpan. Superbilar var på alla bilnördars tungor, utan att de egentligen var speciellt bra. De var näst intill okörbara i stadstrafik tack vare obefintlig sikt, kärv växellåda och blytung koppling. Servostyrning? Ånej. Luftkonditionering? Forget it.

Att Miuran dessutom blev farligt lätt i fronten när bensintanken tömdes gjorde inte saken bättre. Det var farligt att åka superbil.

Ändå – eller kanske just därför – var det om dessa onåbara drömbilar det snackades på rasten mellan lektionerna.

Men vad har hänt med superbilsbranschen? För det första har det tillkommit en väldig massa spelare som vill kriga om superbilstronen. Så till den grad att vissa bilar börjat kallas hyperbilar, för att skilja ur mespropparna från fullbloden. Spyker, Pagani, Koenigsegg, Bugatti, SSC, Noble, Gumpert… Alla vill vara med och leka.

För det andra är det inte längre svårt att köra superbil. Nu kan mormor hoppa ner i en Ferrari och poppa ner till snabbköpet utan konstigheter. Antisladdsystem och en drös andra säkerhetshängslen ser till att hon faktiskt överlever.

Läckrast i superbilsvärlden just nu? Ferrari FF. Foto: Norbert Aepli.

För det tredje ser superbilarna inte ut som de gjorde förr. Bagageutrymmet i Ferrari FF är större än det i Volvo V60. Och Ferrarin har dessutom automatlåda och fyrhjulsdrift!

För det fjärde försvann en klassisk hake med superbilsägandet bara nu i dagarna. Ferrari Maintenance Program ser till att du inte behöver betala ett öre i servicekostnader under de första sju åren av din Ferraris livstid.

Så har superbilarna förlorat sin charm? Har de blivit könlösa kopior och upphottade standardbilar? Är de snart utdöda tack vare miljöpartister och finanskris?

Icke. Hela årets försäljning av Lamborghinis sylvassa Aventador är slutsåld, och snart även nästa års. Ferrari FF kommer locka mycket nytt (och rikt) folk till märket, folk som vill kunna ta med familjen på alpweekend utan att behöva skicka väskorna i förväg med betjäntens Bentley. Snart får superbilarna assistans av smarta elektroniska system hämtade från F1 för att i första hand öka prestandan till galna höjder, och i andra hand minska utsläppen.

Tänk om Honda kunde få tummen ur och bygga en uppföljare till klassiska NSX, som min filmfavorit The Wolf körde i Pulp Fiction (dock i amerikansk Acura-variant). Ge mig hypereffektiv dubbelturbo-V6, hybridassistans, smart fyrhjulsdrift från Ferrari FF, intelligenta system som sänker förbrukningen och en japanskt yxig kaross. Nu!

Superbilar kommer även fortsättningsvis ha sin plats på småpojkarnas väggar. Men i en annan – och bättre – form än under revolutionens och hippierörelsens årtionde.

Intensivt orange och formgiven med rakblad: Lamborghini Aventador.