Att Google Wave skulle revolutionera kommunikationen var kanske att gå lite långt. Men Google trodde i alla fall starkt på idén med ett flöde istället för uppstaplade meddelanden. Egentligen kan jag inte förklara idén med Wave på ett enkelt sätt, och inte Google heller, men att många slogs om att få inbjudningar till tjänsten är i alla fall sant.
Så vad hände? Googles teknikchef förkunnade att Wave skulle ”överraska oss alla” när han besökte Sverige. Det var i oktober 2009. Knappt ett år senare skrivs dödsrunan och sagan är all. Men varför? Förmodligen för att konceptet var för nytt och för revolutionerande. Det finns en gräns även för nördar.
Vad som är intressant nu är hur bloggar och medier försöker få Google att framstå. Creative Director är stensäker att Wave var ett fiasko. De går dessutom ett steg längre: de hävdar att myten om att Google tjänar pengar på allt de rör vid är på väg att dö.
Men så är det ju inte. Jag ser inte Wave som ett fiasko. Och tänk nu på att jag inte är något stort fan av Google: visst, jag uppskattar den träffsäkra och konkurrentdödande sökmotorn och fantastiska Street View som tar mig på virtuell semester minst en gång i veckan. Men allt Google gör är infernaliskt fult och inte särskilt användarvänligt, och hur bra är det egentligen att de i princip ser allt vi gör på nätet?
Men ändå ser jag Wave som ett kvitto på att Google gör vad de ska: satsar mycket pengar på att utveckla webben. Tänk vilken tur att Google finns, med sina enorma resurser, så att mindre företag inte behöver riskera kapital och personal för att utveckla nya tjänster. Google gick in helhjärtat i Wave och drog ur pluggen med huvudet högt; de smög inte med att de misslyckats. När ett företag tjänar så abnorma pengar på det mesta, som Google gör, kommer det med särskilda oskrivna regler. Exempelvis att våga satsa åtminstone en liten del av inkomsterna på nya spännande tjänster som gör webbupplevelsen bättre.
Vem ska annars göra det?
Städare på diamantföretag (Michael Caine!) övertygar vacker kollega att rensa kassavalvet på ädelstenar. Jag är extremt svag för välgjorda krimfilmer som utspelas i 1960-talets London. Nära på full poäng – musiken kunde vara snäppet bättre.
Halvdålig uppföljare till Scarface med samma huvudskådespelare (Al Pacino) och samma regissör (Brian DePalma). Seg och förutsägbar handling. Alldeles för lång – men Sean Penn är bra som kokainsnortande maffiaadvokat.
Scorcesefilm från 1985 om en halvtrist kontorsanställd som råkar ut för en del, minst sagt, underliga händelser. Allt sker under en regnig natt i Soho. Snygga New York-skildringar, och kul med så bra prestationer från skådespelare man aldrig hört talas om!