Snygga 17-tummare, specialversion med sportmotor, permanent fyrhjulsdrift, sportratt och kramgoa sportstolar från S4:an... Inte konstigt att vår vän slog till. Något han inte skulle ha gjort.

Till tonerna av ingen mindre än Frank Sinatra rullade milen undan förförande kvickt och snart förkunnade välkomstskylten att här i Smedjebacken skulle det minsann bjudas upp till logdans i helgen. Något vår vän dock inte skulle få förmånen att få uppleva eftersom han inte planerade att stanna längre än absolut nödvändigt. Så fort priset prutats ned, köpekontraktet hafsigt skrivits under och det klassiska handslaget var gjort skulle han styra söderöver igen med sin första egna bil.

Far verkade inte uppskatta Ol’ Blue Eyes nämnvärt varför färden efter pizzastoppet gick i tystnad. Dessutom gick den oroväckande långsamt. Bilen framför med tillhörande husvagn verkade sakta ned helt utan anledning och snart vek den av mot mötande trafik. Men dragbilen framför ångade på som om inget hänt.

Ett krav vår vän hade när han skulle köpa bil var att luftkonditioneringen skulle fungera. Det gjorde den inte här... Men ratten är ju sååå snygg... Deal!

Efter att ha hjälpt de två pensionärerna i den välvårdade sjuförtin med sin av misstag löskopplade husvagn nådde vi till slut arbetarlängorna i utkanten av samhället. Säljaren mötte upp och däcksparkandet satte fart. Papper luslästes, fälgskrap undersöktes, gångjärn provades men immobilizern ägnade vår vän inte många moment – ett misstag, skulle det visa sig. Istället litade han blint på säljarens avvikande blick i frågan och så blev det provtur.

”Det känns ju bra det här”, förkunnade vår vän på den tomma byvägen. Växlarna gick i som de skulle och för att verkligen visa sin excellens i ämnet Köp av begagnad bil utfördes till och med ”sparka till kopplingen-tricket”. Full pott. Och bromsar gör den också – det blir affär!

Tillbaka hos säljaren – tillika nästan professionell golfare, skulle det visa sig – provade vår vän sina vingar som prutare. Alla dylika försök är för en svensk naturligtvis helt värdelösa, till den kontinentala nivån når vi aldrig. Vi har inte prutning i modersmjölken, precis. ”Den går ju lite ojämnt på fyran, det är nog soppapumpen. Och däcken är ju slitna.” Oroväckande snabbt antog säljaren vår väns skambud och redan där, om inte förr, borde varningsklockorna snarare anta huligantutor i ljudnivå men icke sa Nicke, pengar bytte hand och kontrakt skrevs på. ”Trevlig helg!” förkunnade far.

Första tankningen av vår väns första nya bil var över i ett nafs och den kvarglömda skivan med Nationalteatern åkte ut illa kvickt till förmån för något mindre revolutionistiskt. Far höll sig på bekvämt avstånd i sin bil och i vänskaplig karavan söndagsåkte vi hemåt utan incidenter. Vår vän hade förstås öronen på helspänn som varje nybliven ägare av en bil har, men inga missljud värda namnet hördes och snart var nyförvärvet snyggt fickparkerat och söndagskvällen tog vid: en saftig stek och så en oljig instruktionsmanual till vår väns nya bil som kvällslektyr.

Veckorna efter köpet vände livet upp-och-ned för vår vän. De sista sparade, och mycket surt förvärvade, slantarna gick åt hutlösa verkstadskostnader eftersom vår vän inte är mycket värd med skiftnyckel i handen. Bilen bogserades betydligt mer längre distanser än vad den tog sig för egen maskin, och i takt med att vår vän kom närmare tårarna för varje dag växte också det överlägsna och ovälkomna leendet hos både märkesverkstaden som överlevde enbart på grund av vår väns miserabla bil och far som vid bogseringstillfälle efter bogseringstillfälle kunde påvisa hans japanskt driftsäkra tråkbils överlägsenhet när den fick agera assistanskår.

Fort som attan konsulterades guldgruvan tillika helveteshålet Blocket och dag efter dag gick utan svar från andra än de två typerna som alltid hör av sig första veckan efter annonsens införandedatum: folk som vill byta bilen mot persiska mattor och folk som vill byta bilen mot sitt ladugårdsvrak – i bästa fall startade den för tjugo år sedan.

Men så en onsdagseftermiddag tog sagan slut i och med att en dalmas med tillhörande familj körde ut fanskapet ur mitt liv och aldrig har nog mina steg till skolan morgonen därefter varit så lätta som då.

Så vad lärde sig vår vän av denna trampmina i minfältet som utgör marknaden för begagnade bilar? Att tänka efter först, och att köpa sedan, förstås. Något han bar med sig ända tills det dök upp en alldeles fantastisk, pensionärskörd och snikutrustad gubbil till salu i de gamla hemtrakterna Täby.

”Ägd av mig de senaste sju åren”, predikade ägaren, violinist i Kungliga Filharmonikerna. ”Affär!” skrek vår vän i luren så den stackars violinistens hörapparat skallrade och slängde sig iväg till stationen med enkelbiljett i ena fickan och postväxel i den andra.