Ford Mustang, Dodge Challenger, Dodge Charger – eller något helt annat? Muskelbilskriget tog inte slut med oljekrisen. Foto: Flickr (aldenjewell, Ta7za) & Ford
Ofta håller sig diskussionerna bilentusiaster emellan på en anständig nivå men ibland hettar det till. Osexiga ämnen som det ständiga valet mellan turbo eller kompressor lockar bara de mest inbitna oljegropsorangutangerna men när det diskuteras världens bästa amerikanska muskelbil genom tiderna har plötsligt både kreti och pleti en åsikt.
Till att börja med kan vi utesluta allt annat än Ford Mustang och Dodge Challenger. De två sanna ikonerna symboliserar amerikansk välfärd bättre än någon förortshemmafru och Pontiac Firebird och Dodge Charger når helt enkelt inte dit. Chevrolet kommer nära med både Camaro och Corvette – men gränsen för vad som är ”folkets muskelbil” är för länge sedan nådd när plötsligt tre astronauter en vårdag 1969 dyker upp med varsin GM-sponsrad Corvette i blänkande guldfärg.
Många tror att diskussionen kan avgöras i filmens värld. I så fall skulle Mustangen ta hem segern enkelt. Steve McQueen lyckas vara coolt sval även i den hetaste biljakten genom San Francisco i Mustangfilmen Bullitt. Musiken är fantastiskt mycket bättre än i Challengerfilmen Vanishing Point. Och Bullitt har i alla fall en antydan till handling, i motsats till Vanishing Point där Kowalsky bara kör bil och köper speed. Ett härligt liv (?) men ingen filmstory.
Men så enkelt är det inte. Jag håller Dodge Challenger som enväldig segrare på muskelbilsscenen eftersom den anammade den äkta rock’n’roll-livsstilen: den levde hårt och dog ung. Ford Mustang sålde fantastiskt bra när den lanserades men Ford försökte återuppliva succén gång på gång.
En Mustang från 1988 har ingenting gemensamt med en Mustang från 1968 – utom namnet. Stjärnstatusen dalade och 1988 kändes en Mustang lika fräsch som champagnen på nyårsdagen. Ett plastbadkar för blåhåriga tanter i Florida kan inte vinna mitt muskelbilshjärta. Challengern levde bara fyra år och dog ensam och utslagen av bensinöverdos som det anstår en sann rock’n’roll-hjälte.
Men vänta nu! Såg precis Death Proof för tredje gången som innehåller både Charger och Challenger. Kanske Chargern kan vara med i toppstriden ändå… Men att reta upp muskelbilsentusiaster kan stå mig dyrt – ingen delar ut blåtiror som V8-maffian. Jag avslutar med ett diplomatiskt ”de är grymma allihop”.
Städare på diamantföretag (Michael Caine!) övertygar vacker kollega att rensa kassavalvet på ädelstenar. Jag är extremt svag för välgjorda krimfilmer som utspelas i 1960-talets London. Nära på full poäng – musiken kunde vara snäppet bättre.
Halvdålig uppföljare till Scarface med samma huvudskådespelare (Al Pacino) och samma regissör (Brian DePalma). Seg och förutsägbar handling. Alldeles för lång – men Sean Penn är bra som kokainsnortande maffiaadvokat.
Scorcesefilm från 1985 om en halvtrist kontorsanställd som råkar ut för en del, minst sagt, underliga händelser. Allt sker under en regnig natt i Soho. Snygga New York-skildringar, och kul med så bra prestationer från skådespelare man aldrig hört talas om!
chargern är allt bra det den