En dag i ett småhandlarliv

Typisk stolt småhandlare: Raket-Lasse med motorsågsbutik på våning 1 och bostad på våning 2.

Malmström var en lite småfet herre i medelåldern. Han hade en svag gråton i håret, en sjaskig skjorta, rejäl snusläpp och feta extraljus på dieselkombin. Efter att grabbarna flyttat hemifrån kändes tvåplansvillan plötsligt tom och öde efter 20 år av liv och stoj. Men Malmström och Maggan var ändå paret nummer ett på återvändsgatan: grillkvällarna med Malmströms Barbeque System 2200 lockade hela grannskapet på sommarkvällarna.

Malmströms garageuppfart var ständigt oljig av diverse fordon. Han hade ett betydligt mer intressant yrke än de andra kontorsråttorna till grannar: han var småhandlare. Kanske ingen titel som man skryter över, skriver på visitkort och fläker ur sig så fort man träffat ett nytt ansikte. Men Malmström var en sjutusan till småhandlare och han trivdes med det.

Den här onsdagsförmiddagen i februari började med att dörrklockan i lagerlokalen pinglade ovanligt tidigt. Malmström for energiskt upp från sin direktionsfåtölj han bytt sig till från Möbelvaruhusets konkursbo mot en båtmotor och en skruvmejselsats. In genom plåtdörren steg Göken.

Malmström och Göken hade varit partners in crime – även när de inte gjort något olagligt – sedan 20 år och delade dessutom ett intresse för dragspelsmusik vilket tog dem till Dragspelsstämman i Ransäter varje år, där det framför allt brändes bakdäck och dracks kopiösa mängder burköl.

– Mors på dej Malmström. Jag har ett riktigt härke här ute åt dej, mumlade han med morgontrött stämma och pekade ut genom plexiglasfönstret.

Härket i fråga var en röd Saab 9000 som sett bättre dagar. Lystern i lacken hade vissnat för tio år sedan och förarstolen hade slitmärken efter att alla tolv ägare gnuggat sina jeansrumpor mot den i 28 000 mil.

Ett par tusenlappar senare gick Malmström igång med polermaskin och skiftnyckel på den vissna Saaben och vips! så fungerade startmotorn åtminstone hjälpligt och rosten i hjulhusen var effektivt översprejad.

Nyheten om trollhätteraketen spreds snabbt på orten och framåt eftermiddagen fick Malmström avbryta sin högtidsstund på dass med nummer 23/1982 av Kronblom när 23-årige Micke vinglade in genom dörren.

– Har ju precis fått tillbaka kortet efter att snuten förstörde vårt dragracingmästerskap på skolgården så nu jävlar ska här köpas bil, förklarade Micke.

Micke jobbade heltid på plåtverkstad och hade inget emot att betala 15 papp för Saaben vilket gav Malmström 8 500 sköna i fickan. Och när Micke framåt kvällen hamnade i diket efter att ha kört släpvagnsrally med polarna for Malmström upp från oljegropen på stört för att dra upp pojkspolingen ur diket, fixa till bilen, och sälja den vidare eftersom Micke förstås blivit av med kortet igen.

Det finns åtminstone en Malmström på de flesta svenska småorter och finns det flera är de sällan konkurrenter – de är polare. Ingen av dem når någonsin de fina salongerna men det är inte heller deras avsikt. De trivs bra med att skrota omkring på industriområden, skrotupplag och loppmarknader. Och inte säger kontorsråttegrannarna något om deras ibland tveksamma affärsmetoder – tvärtom, de är lite avundsjuka på Malmströms kreativa bokföring, snabba inkomster och oljiga garageuppfart.

Den som ändå var småhandlare.