På Ringvallens parkering utanför Tierp passar Volvo XC60 in bra: transport av fotbollsungar är vad den skapades för. Perfektionister med höga förväntningar kan leta någon annanstans, XC60 är inte särskilt fin i kanten.

Att Hisingens stolthet gjort en rejäl klassresa med åren är knappast att överdriva. Från billig och pålitlig slitvarg till designad livsstilsbil med ordentligt tilltagen prislapp.

På helgens meny står 150 mil av Sverige i sensommarskrud: löven har inte antagit roliga kulörer men luften är trots allt på gränsen till krispig och morgonens avfärd görs faktiskt med stolsvärme – dock på lägsta nivån.

100 mil? Inga problem. 100 till? Gärna!

Hyfsat bra bilväder blir till underbart bilväder när himlen öppnar sig och vindrutetorkarna stryker bort dropparna med en taktfast rörelse. De låter lite för mycket för att det ska bli godkänt i en bil som kostar över 400 000 kronor.

Och det temat går igen i hela bilen: det känns aldrig som en särskilt dyr bil. Volvo har hamnat i något av en rävsax i jakten på att bli mer premium. Volvo vill upp ur billighetsträsket och lyckas ganska bra, men det finns en hel del småfel och ogenomtänkta detaljer som tyska tillverkare aldrig skulle göra. Visst, dörrklangen har Volvo trots allt fått till riktigt bra men dieselfemman är trött och klen och knattrar som en traktor och digitaldisplayerna på förarplatsen har lika tafflig grafik som i mitt digitalur som jag köpte på Teknikmagasinet för 249 kronor – för 13 år sedan. Allt detta hade varit helt godtagbart i en Dacia för en knapp hundring men nu pratar vi om Sveriges stolthet, ryggraden i vårt bilbestånd – och en halv miljon kronor med lite tillval.

Men visst har Volvo XC60 sina fördelar också, och de behöver inte mycket tid att lockas fram. Min resa gick till viss del i mörker trots att det stod augusti i almanackan och då är det tacksamt med klassens bästa ljus. Något så osexigt och förbisett som strålkastarna blir ofta bortglömda men xenonljusen i XC60:n slår hål på de flesta nätter och helljuset är bländande bra.

Stolarna är också trevliga, inte riktigt lika maffiga som i salig förra generationen V70 men ändå mycket rumpvänliga i åtskilliga mil. Ganska tyst är det också trots lantbrukarmaskinens gurglande emellanåt.

Snygg bakdel men kanske inte så lastvänlig som många tror om en Volvo.

Bakläxa! Här ska Volvo ta lärdom av Apples användargränssnitt. Det tragiska är att samma navigationssystem och displayer sitter i Aston Martins bilar – som kostar en miljon mer!

På det hela taget inbjuder Volvo XC60 till en lugn körstil, med sin uråldriga och sega automatlåda, lite flegmatiska köregenskaper och stabila gång oavsett väderlek. Så körglad som Volvo vill få den att framstå som är den helt enkelt inte – och inget ont med det! Tro’t eller ej, även år 2010 finns det människor som inte vill ha 19-tumshjul och sportchassi på sin familjehäck.

Väl framme i Dalarna ska det lastas och hej vad smidigt det går! Ett enkelt lyft-och-klick så har du en plan lastyta som visserligen inte är klassbäst men heller inte långt därifrån. Så på långtur genom sommarsverige med bakluckan fylld är det ett rent nöje att ratta XC60.

På hemvägen strax utanför Sala har vi ett litet moment, Volvon och jag. Vägen blir ruffig och plötsligt får jag återigen uppleva att få bilar klarar det svenska potthålsfyllda vägnätet så bra och stabilt som en Volvo. Visst är XC60 hårdare än sina syskon utan styltor men en hög bil behöver hårdare fjädring för att inte rulla runt i närmaste rondell och obekvämt blir det aldrig.

XC60 är svår att kategorisera. Är det en högbyggd kombi eller en suv? Volvos marknadsavdelning klassar den som crossover, ett modeord som innebär en slags korsning mellan suv och kombi. Inte inriktad på seriös terrängkörning utan på skolskjuts i förorten till vardags och skidsemester till fjälls på vintern.

Och då passar den perfekt. Men den tilltalar inte perfektionister på jakt efter en felfri bilupplevelse, med snål motor och drösvis med körglädje. Fyra dygn senare är jag egentligen inte imponerad av någonting, bilen var precis som jag trodde den skulle vara. Fast mer traktorlik och sävlig. Jag blir inte precis förälskad – ett dåligt betyg.

Stort Volvomärke är numera standard. 2.4D-motorn rapar högt och ofint men är nu uppdaterad.