Toyota Aygo: Citychic antidepressiv strandloppa ger habegär!

Toyota: Om ni kan göra så här roliga bilar för 100 000 kronor – varför är era bilar för dubbla priset så infernaliskt tråkiga? Gäsp!

Tänk att det kan vara så här kul att åka miljöbil! tänker jag medan jag vänder på en femöring och flänger vidare i sommarhettan. Toyota Aygo är verkligen ett riktigt lyckopiller i den annars grå gröten av snålbilar.

När Toyota, Peugeot och Citroën för några år sedan gick samman och tog fram en liten citybil gjordes det med otrolig effektivitet. Inget fick kosta mer än absolut nödvändigt. Så tillverkarna tog vad de hade och det som måste utvecklas, utvecklades billigt.

Nyckeln kommer från Citroën och en del annat arvegods finns också. Men något så poppigt borde inte få klassas som miljöbil. Att ha så här kul borde bara kriminellt! Den balanserar dessutom snyggt på den knivskarpa gränsen mellan söt och fräck; både jag och min 30 år äldre mor gillar den.

Mp3-uttag och rolig klädsel: allt en storstadsbo med småbilsbehov behöver. Detta är en Aygo Plus med luftkonditionering – tacksamt denna 30-graderseftermiddag.

Att Aygon är så rolig beror egentligen inte på att Toyota gjort den rolig, utan för att den är så enkel. Bakluckan är gjord av en enda bit glas. Handskfack finns inte, bara ett hål för instruktionsboken och solglasögonen. Dörrsidorna är näst intill nakna och karossplåten syns. Allt för att göra bilen billig att tillverka.

Men den känns aldrig för billig. Många bilar under 100 000 kronor känns hopplöst sorgliga men här känns det bara rätt att dörrstängningsljudet inte liknar ett ”tjoff” utan ett ”donk”. En slags ansjovisburk på lövtunna hjul men utan lukten!

Cityfolk är helt klart målgruppen. Unga karriärister som lägger mer pengar på mode än på bilen. Men bilen får inte vara utan stil! Toyota har tagit fram ett prenumerationserbjudande på bilen där allt utom skatt och bensin ingår – genialiskt. Dessutom kallas det inte för leasing utan prenumeration. Smart.

Och bilen har allt en 25-årig storstadskvinna tagen ur Sex and the city kan önska: iPod-uttag, roliga färgkombinationer och drösvis med charm.

Den lilla trepipen ångar på bra och låter som en arg bisvärm! Den vill vara en vrålande Ferrari-V8, fast med tre cylindrar. 68 hästkrafter är väl ungefär vad min tekokare har men det skjuter på rätt duktigt på småvägarna även om man måste växla en hel del för att hålla hastigheten uppe. Växellådan är dock bilens svaga punkt – som att gröta runt i en syltburk. Men det halvautomatiska alternativet är ännu värre: undvik!

Poppig varvräknare ger 8,4 pluspoäng i mitt avancerade testprotokoll.

Den här bilen är som gjord för att fickparkeras, att flänga runt med i en stekhet storstad och för en tripp till stranden då och då. Men ligger stranden på motorvägsavstånd kan det bli lite jobbigt för passagerarna, det är trots allt ganska ont om plats och visst spårar och bullrar det en del. Omkörningsprestanda? Nej. Speciellt inte med kompisar och picknickkorg.

Det kanske var en inbillning, men P3 spelade faktiskt bara bra låtar när jag surrade runt i Aygon. Oskar Linnros och annat somrigt, poppiga We no speak Americano med Yolana Be Cool & DCUP passar bilen perfekt och när Le Kids Mercy Mercy spelas sitter jag bara och fånler – för att sedan brista ut i skratt! Så dålig musik har aldrig varit så passande!

Denna livliga strandloppa borde skrivas ut som antidepressivt läkemedel till molokna medborgare. Mot stranden!