Porsche 911 Turbo: Episkt och obeskrivligt snabb

Under min praktik på Auto Motor & Sport fick jag nöjet att spendera några mil i Stuttgarts järnslägga nummer ett: Porsche 911 Turbo. Den skulle efter min tur ta herrar redaktörerna ända till Funäsdalen för det fullständigt galna Speedweekend on ice där folk från hela landet pressar upp sina gräsklippare med 600 hästkrafter i 250 blås på blankis. Det trodde inte ingenjörerna när de utvecklade Porschen, att den skulle få försvara sig mot jetmotorförsedda sparkstöttingar!

Aldrig glömmer jag mina fyra alldeles för korta mil i Turbon. En legend i ny och hypereffektivt tysk tappning. Foto: Auto Motor & Sport

”Du ska vara på Birger Jarlsgatan om 45 minuter. Så sno dej på”, beordrar redaktör Sjösten och slänger åt mig nycklarna till den svarta besten. Med tappad haka och skakiga ben närmar jag mig min nya reskamrat.

Jag kliver in i den svarta interiören och glider ned i de välsvarvade sportstolarna. Jag låter fingrarna löpa över rattens formfrästa aluminiuminlägg till tidtagaruret mitt på mittkonsolen. Ett dovt tjoff fyller den väldoftande kupén när jag drar igen dörren – och plötsligt är allt annat overkligt och oviktigt. Nu är det bara jag och min Porsche som gäller.

Oönskad poliseskort

Ett myller av mörka bastoner drar igång när jag vrider om nyckeln, naturligtvis på vänster sida om ratten. Den bastanta växelväljaren med utseende som ett gasreglage i en jumbojet glider i Drive-läge med precisionen hos ett nytillverkat och välsmort gevär. Handbromsen ur, och så i väg – och rätt i klorna på farbror Blå. Vafalls!

Pikétbussen stannar mig inte, men följde mig en bra bit ut på E20 och inte ens när den sedan länge försvunnit in mot allas vår gangsterhögborg Södertälje vågar jag ge fullt. Men utanför Tumba öppnar sig en lucka i den tjocka soppan av fredagsbilister och Sport Plus-läget åker i.

Med ett hetsigt ryck tar varvräknarnålen ett glädjeskutt mot rödmarkeringen, nu känns hela bilen vildare, råare, tajtare. Och utan några som helst problem åker jag plötsligt rentutsagt förjävligt fort. Hur gick det till?

Den korta turen tillät inget annat än en iPhone-bild. Skottsäker kvalitetskänsla och snygg ratt – tänk att bli spetsad på den i en krock i 300 blås – what a way to go!

Porsche 911 Turbo är trots sin urkraft inte alls en läskig bil att köra. Porsche Doppelkupplungsgetriebe är det klatschiga namnet på växellådan som bidrar till att göra bilen löjligt enkel att köra. Här kan farmor Anka kliva in och köra förbannat kvickt utan minsta ansträngning. Så var det verkligen inte när det begav sig; när Turbomodellen introducerades 1974 blev den av vissa känd som lite av en widowmaker med sin lynniga karaktär på gränsen.

Hivas mot horisonten

Bidragande till trygghetskänslan är också fyrhjulsdriften, den aktiva Porsche Active Suspension Management-fjädringen, de smarta elektroniska antisladdhängslena i Porsche Traction Management-systemet och de keramiska och idiotdyra bromsarna som kallas Porsche Ceramic Composite Brakes.

Alla dessa förkortningar samverkar på en skrattretande hög nivå. Hela bilen kommunicerar, genom ratten känner jag precis vad däcken har för sig; genom stolen och ända upp i ryggraden känner jag hur vägen ser ut. Bilen är totalt superstabil i alla hastigheter. Alltid. Orubbligt och spårsäkert hivas man mot horisonten i en aldrig sinande kraftvåg. Det enda som är läskigare än den råa accelerationen är bromsarna. De tar fullständigt luften ur mig, jag hänger i bältet och ögonen tränger nästan ur sina hålor.

Prisvärd – men inte felfri

På en Essingeled full av dåsig fredagstrafik ges förstås inte några möjligheter till fullfartstester. Men så mycket kan jag intyga, att när en vanlig familjebil nått 100, gör den här bilen minst det dubbla. Och den kan göra det hela dagen, året runt. Den trivs i alla väder och på alla underlag med sin fyrhjulsdrift, och med parkeringsvarnare, navigator, klimatanläggning och automatlåda går den alldeles utmärkt att använda till vardags. Sällan har faktiskt ett pris på 1,6 miljon kronor känts så prisvärt. Konkurrenterna kostar lika mycket eller betydligt mer. Allt detta – samtidigt som den är ursinnigt snabb på alla underlag – gör den näst intill perfekt.

Men självklart har Turbon sina fläckar. Till att börja med – hur låter den egentligen? Tomgångsbluddret tränger sig djupt in i min motorsjäl men vid fullgas låter den mest som en stor fläkt, lite kväst. Här är vanliga 911 Carrera roligare med sitt boxertjut. Motorn är dessutom inget man visar upp för polarna. Den är ingalunda vacker som en klassisk Alfa Romeo-sexa.

Visst älskar jag de sömlösa växlingarna med PDK-lådan. Det märks verkligen inte när den växlar. Men, och förlåt mig om jag blir nostalgisk nu, känslan av att spaka själv och åstadkomma en perfekt sprint infinner sig inte, när föraren bara behöver peta lådan i Drive och trampa på gasen.

Dessutom är tanken löjligt liten, något jag dock slipper uppleva på min fyramilatur. En räckvidd på högst 35 mil vid aktiv körning är verkligen inget att skryta med. Och vad den bullrar! Hörselskydd rekommenderas vid längre turer längs våra europeiska autostrador.

Accelerationen ger nackont

Nackdelarna flyger dock ut genom fönstret lika fort som bilen trycks iväg vid fullgas. Det är trots allt djupt imponerande att Porschen med sin dubbelturboladdade monstermotor på 500 hk går att köra på strax över litern per mil. Tacka den variabla turbingeometrin och direktinsprutningen för det.

När motorn ger allt kan inget hålla bilen tillbaka, man trycks hårt in i sportstolen, utan pardon, oavsett väder, vind och hastighet. Foto: Auto Motor & Sport

Kraftutvecklingen är abnorm, men den har ingen puckel. Den är jämnstark över hela linjen, det spelar ingen roll om jag stämplar gasen i 50 eller 250 knyck, det bär av utav bara helvete med nackont som följd i båda fallen.

500 hästar har aldrig känts så här lätthanterliga förut. Vem som helst kan trycka in Sport Plus-knappen, fälla gaspedalen och köra i åttor kring de flesta konkurrenter. Till hundra kommer man med PDK-lådans Launch Control betydligt snabbare än de 3,4 sekunder som Porsche utlovar, och ryktet säger att det ruvar betydligt fler än de 500 hästar och 700 Nm (med overboostfunktion) som Porsche utlovar under huven.

Inte så snygg

Medan jag lågflyger in mot Norrtull snurrar tankarna som i en tivoliattraktion. ”Det spelar egentligen inte så stor roll att bilen inte är särskilt snygg”, kommer jag ihåg att jag tänkte när jag gled in mot trottoarkanten och stängde av den stressfläktsförsedda boxersexan. Den är helt enkelt för bra för att utseendet ska spela någon som helst roll.

Om lillebror Carrera är lättfotad som en ballerinadansös är Turbon som en ruskigt vältränad boxare. Överjävligt snabb i alla lägen, skottsäker i alla situationer. Dessutom  genomtänkt in i minsta springa, välbyggd in i minsta skarv – man vet att det har hållits minst tio möten för varje liten detalj där åtskilliga ingenjörer involverats i arbetet. Tyska ingenjörer också, i vita rockar; den bästa sorten.

Autobahn rätta elementet

Aldrig kommer jag se på Porsche 911 med samma ögon som förut. Kanske är inte Turbon rätt version för Sverige; det krävs tillgång till en frifartsmotorväg eller en flygraka för att kunna utnyttja bilen till fullo. På svenska potthålsskadade och fartkameraströsslade småvägar är det en smula svårt att dosera den monstruösa kraften, och det är djupt enerverande att köra lagligt med en kryssningsmissil som denna.

Men plötsligt, klockan halv fyra på en halvkylig och lite fuktig försommarmorgon… Framför dig har du åtskilliga mil på krokvägar förbi lustiga ortsnamn, och du vill inget hellre än att köra. Och du vet, att på ett avstånd så kort som en gaspedalslängd, kan du avfyra all ingenjörskraft och erfarenhet som världens bästa sportbilstillverkare samlat på sig under sin åttioåriga historia. Då – när Turbon är i sitt rätta element – spelar inget annat någon som helst roll.

Titta på webb-tv-inslaget här!

Här ligger Funäsdalen