Opel GT: Som en full lättviktsboxare

Fet och flashig – det kan man inte säga om alla Oplar genom tiderna. Foto: Opel

Det är varmt som i en övertänd bastu och svetslågan visar inga tecken på att skona min bleka hjässa. Svart skinn är sannerligen inte önskvärt denna heta sommardag men det är bara att skruva upp luftkonditioneringen till polartemperatur och finna sig.

Med ett mekaniskt buzzande fäller tygtaket ihop sig. Att åka cabriolet är en väldigt annorlunda, och oftast trevlig upplevelse. Även om jag själv har lite svårt med titta på mig-faktorn i stan är det härligt att känna dofter och fartvind ute på landsvägen.

Att det är en Opel jag kör märks inte. Men så är det ju egentligen en Pontiac Solstice som GM har stramat upp fjädringen på en aning och sedan klistrat Opelmärken på. Pontiacen säljs också som Saturn Sky i staterna. Det amerikanska ursprunget märks tydligt på den plastiga inredningen men det ruvar ingen V8 under huven, istället finns en turbofyra på 264 hästar som pinnar på fint men inte låter särskilt roligt.

Kort och stabbig växelspak: bra! Plastigt och med digitalklocka från Hobbex julkatalog 1978: inte bra! Foto: Opel

Sportbil ska man kanske inte kalla den, namnet GT står ju för gran turismo och antyder att användningsområdet är långa omvägar för pensionären och hans fru till herrgården på helgerna. Det passar den alldeles utmärkt för, speciellt med det fina bottendraget i motorn. Några mer avancerade utmaningar längs krokiga vägar ska man inte ge den för då biter den tillbaka, först med understyrning och sedan med bred och amerikansk överstyrning. Lite giftig på gränsen, trots allt. En burnout på herrgårdsparkeringen fixar den galant.

Att fjädringen stramats upp gör alltså inte Opel GT till en bansmiskare, det är fortfarande lite gungigt men bara mer obekvämt efter åtstramningen. Styrningen är ganska död men växellådan har en rå, lite hårig (törs man säga manlig nuförtiden eller kommer Fi och bränner upp mina pengar?) känsla där man faktiskt får ta i lite ibland för att växla. Det var inte igår.

Väguppträdandet är lite gungigt, lite ostabilt och bråkar man ger den igen med en bredsladd. Ungefär som en något berusad boxare uppträder den längs med Stallarholmsvägen med AC/DC i den eminenta stereon. Egentligen behövs bara tvåans och femmans växel, resten tar vridmomentet hand om.

Att det skulle vara en konkurrent till Mazdas fräcka sommarloppa MX-5 Miata tror jag inte på, Mazdan är tajtare, svagare och mer seriös. Skillnaden är ungefär som en stark cappuccino och en blaskig amerikansk lageröl.

Teorin om att en solig dag är alla cabbar bra bilar eftersom de är just cabbar kan jag skriva under på just idag. Det är svårt att inte bli lite småkär i GT:ns ärlighet, den burdusa charmen och den lite osofistikerade stämningen lägger en air av ”ta mig inte så jävla seriöst” över hela spektaklet. Vem bryr sig då om vad GM klistrat för märke i nosen?

Roliga Oplar genom tiderna

Speedster tillverkades av brittiska Lotus. I England finns ju inga Oplar utan där såldes de som Vauxhall VX220. Turbofyra på 220 hk är mindre än i GT:n men eftersom Lotus är mästare på lättviktsbilar gick det undan rejält ändå, speciellt i böjarna.

Senator var det finaste direktören kunde åka i under 1980-talet. Nej, det var det inte, men Opel ville gärna se det så. Gjutjärnssexa under huven och treväxlad automatlåda. Ett särskilt Senatorpass följde med bilen som ny där verkstaden instruerades att ta hand om kunden extra väl! Hur många sådana finns bevarade i handskfacket i de nerkörda rosthögarna till Senatorer som finns kvar idag?

Manta och Monza var sportkupéer av vanliga sedanmodeller och blev särskilt populära bland ynglingar. Rätt fräcka, men jag offrar en tia till den som kan hitta ett orört originalexemplar idag; de flesta är sönderstylade och pilsnerkörda.