Djurö är en av Stockholms skärgårds 24 000 öar. Landhöjningen har gjort att Djurö förenats med Skepparön och Vindö. På färjeparkeringen ser Citroën C5 stabbig ut med 18-tumsfälgar, komfortconnoisseuren väljer mindre fälgar.

Återhållsam stil, excentriska innovationer och – över allt annat – fransk ända ut i skärmkanterna. Så kan nästan varenda Citroën som lämnat fabriksbandet sedan 1919 beskrivas.

Så jag var faktiskt lite orolig när jag hämtade ut en Citroën C5 med den maffiga V6-dieseln. Dubbla fyrkantiga avgasutblås? Tonade rutor? Och 240 hästkrafter? I en Citroën?!

Men mina farhågor om att denna syndigt svarta storlastare hade gått och blivit alldeles för tysk kom på skam. Den är stiligare än Charles de Gaulles slipsknut, underligt excentrisk som en poet med kulturkofta och – över allt annat – franskare än flaggan på Champs Élysées.

Uppkäftig profil – ovanligt på en Citroën.

Kontrasterna mot förra monsterdieseln jag körde, en BMW 330d, är enorma. Den direkta, nästan elektriska feedback som tysken erbjuder i form av känslig styrning, alert automatlåda och en allmänt tight känsla finns inte alls i Cittran. Den har något som ligger vardagsbilisten närmare till hands: bruksvärde.

Hur ofta befinner du dig på en rallysträcka egentligen? Nej, just det. På en regnig E4 vill du ha fjädringsgung á la vattensäng, massage i framstolarna och framför allt en motor så råstark på låga varv att något annat än sexan i automatlådan aldrig kommer på tal.

Elbaklucka är beroendeframkallande på Ica-parkeringen.

Men kom ihåg: råstark betyder inte råsnabb. I Citroën C5 handlar det inte om att komma från 0 till 100 på kortast tid. Det handlar om prestanda du kan använda till vardags: omkörningar. Kraften känns knappt och den låter nästan ingenting. Men den står givakt i bakgrunden och är redo att klippa långtradarekipage längs med norrländska riksvägar hela dagen lång.

Jag börjar bli riktigt välbekant med C5:an nu. Lilla dieseln med 160 hästkrafter körde jag förra året och den fungerar alldeles utmärkt till vardags och är lockande prisvärd för tjänstebilisten. Men har man råd slår man förstås till på en Exclusive-utrustad V6-diesel. Motorn sitter också i Land Rover och Jaguar och har en helt annan gångkultur än en fyrcylindrig knatterdiesel. Här råmar det avlägset vid gaspådrag men oftast är det helt tyst.

Panoramataket går inte att öppna men tillför en helt ny dimension för passagerarna. Mysigt!

240 hästkrafter låter mycket i en framhjulsdriven bil och ibland känns vridmomentet på 450 Nm genom ratten. Men betydligt mer sällan än vad man tror, delvis tack vare ITC-systemet som portionerar ut kraften till det framhjul som har bäst fäste. Att 160-hästarsdieseln drog 0,7 l/mil mot 0,59 l/mil för denna mäktiga pjäs gör inte saken sämre. Ingen av bilarna var dock helt inkörda.

Det man saknar på långfärd är kanske fler smarta fack och mugghållare. Navigatorn är en lite trög historia och grafiken ser inte purfärsk ut. Och vissa moderna säkerhetssystem saknas. Volvo pepprar sina bilar fulla med till exempel radarfarthållare men här finns det inte ens som tillval. Dessutom är det inte helt billigt att åka V6-Cittra men köp en begagnad så slipper du värsta värdeminskningen.

Faktum kvarstår: här erbjuds man en bekväm tillflyktsort där man kan gömma sig bakom den knappfyllda ratten med fast nav. Gömma sig från trafikens larm, stadens brus och vardagens stress. Ratta in P2 och njut!

Många roliga detaljer att titta på. Inte alltid så användarvänligt men unikt och väldigt franskt.