Ibland släpps bilar som ger ifrån sig ett tydligt buzz i bilbranschen. BMW:s nya illbatting, 1-serie M Coupé, är en riktig snackis just nu. I Valencia-orange är den snabbare än storebror M3 runt Hockenheim, enligt tyska Sport Auto, och med turboladdad rak sexa på 340 hk flänger den omkring som en fluga på kokain i böjarna.
Att BMW-puristerna klagar över att bilen är turboladdad är nonsens. Ingen kan turboladda en bil som BMW – och dessutom är det bara att inse faktum: downsizing och koldioxid är modeord som inte kommer försvinna än på ett tag. Vissa M-nördar tycker inte turboladdning hör en sportbil till, men det gör det visst. 4,4-liters-V8:an i 650i har också dubbla turbo men det känns över huvud taget inte. Det enda som känns är en maffig kraftvåg ända från tomgång och uppåt, och på köpet är den oändligt mycket mer effektiv med bränslet jämfört med sin föregångare.
Så märkesnördarna kan ta sig upp ur skyttevärnen där de försöker försvara sugmotorn. Den är dödsdömd och kommer aldrig tillbaka – tack och lov.
Städare på diamantföretag (Michael Caine!) övertygar vacker kollega att rensa kassavalvet på ädelstenar. Jag är extremt svag för välgjorda krimfilmer som utspelas i 1960-talets London. Nära på full poäng – musiken kunde vara snäppet bättre.
Halvdålig uppföljare till Scarface med samma huvudskådespelare (Al Pacino) och samma regissör (Brian DePalma). Seg och förutsägbar handling. Alldeles för lång – men Sean Penn är bra som kokainsnortande maffiaadvokat.
Scorcesefilm från 1985 om en halvtrist kontorsanställd som råkar ut för en del, minst sagt, underliga händelser. Allt sker under en regnig natt i Soho. Snygga New York-skildringar, och kul med så bra prestationer från skådespelare man aldrig hört talas om!