Söndagsläsning: Svartviksmagi

Konkurrensen mellan industrierna på Sveriges guldkust var benhård. Essvik, Nyhamn och Svartvik var bittra fiender när det begav sig. Nu är alla tre fantastiska tidsdokument över en tid som formade dagens Sverige.

Som ett mo­nument över en vardag som inte längre finns reser sig den praktfulla tegelbygg­naden mot den svartgrå himlen. Sällan har duggregn ackompanjerat av frisk snålblåst känts så passande för att beskriva den bistra vardagen som så många har känt här på Svartviks industriom­råde.

Den resliga fabriken strax söder om Sundsvall utgör en skrämmande silhuett och särskilt välkomnande känns den inte. Men att vara inbjudande var inte önskemålet när detta respektingivande industriområde växte fram under 1800-­talet.

Bosse Ringh är aktiv i den ideella förening som bland annat driver café i industrilokalerna idag. Han berättar att fabriken haft många syften genom åren. Kronan köpte upp svartviksområdet 1819 och gjorde lastageplats av det hela. Västkust­baserade företaget James Dickson & Co köpte anläggningen 13 år senare för 5 500 riksdaler och började flot­ta timmer från sågverket i Matfors längs Ljungan till Svartvik.

James Dickson & Co såg senare till att Svartvik blev skeppsvarv och under de 25 år varvet var aktivt byggdes 34 skepp.

1874 byggdes en ångsåg och plötsligt sjöd samhället av aktivitet. Perioden 1850 till 1900 brukar be­ nämnas Svartviks ”guldålder” och antalet anställda femdubblades från 400 till 2 000. Det innebär väldigt många arbetarbostäder.

– En arbetarbostad var 12 kvadratmeter på 1850-­talet. Där kunde en hel familj bo, och ibland hyrde de ut en del av bostaden till andra. Idag har barnen större rum helt för sig själva, säger Bosse Ringh.

Renhållningen nådde definitivt inte upp till dagens standard.

– En gata hette Parfymgatan, men det var inte för att det luktade gott där – tvärt om!

Patronerna hade det betydligt bättre ställt. Förutom tennis var kägel en populär aktivitet.

– Om patronerna råkat slå tennis­bollen utanför banan fick ett barn inte ta upp bollen förrän han visat att han var ren om händerna.

–Kägel var en statussymbol och en slags föregångare till bowling, men kägelkloten har inga hål för fingrarna.

Patronerna umgicks inte med arbetarna, men disponent Jacob Christian Barth var faktiskt om­ tyckt bland arbetarskaran.

– På Barnens dag 1908 klädde han ut sig till tupp och det gillades inte bland de andra patronerna.

Vardagen var dock inte alltid lek­full och rolig. Konkurrensen mellan Svartvik, Essvik och Nyhamn var stenhård och alla låg inom en radie på två kvadratkilometer.

– Om någon av fabrikerna hade en stor julgran skulle nästa fabrik ha en ännu större. Det var fientlig stämning och den sitter i än idag när Essvik möter Svartvik i fotboll.

Att det var fullt spett som gällde och inget annat när det begav sig intygar Bosse Ringh.

– En gång i tiden låg det 80 båtar här utanför fabriken, säger han och pekar mot Ljungans utlopp i Öster­sjön.

Sågen som byggts 1874 brann ned 1906. Till viss del innebar det bör­jan på slutet. Dickson sålde Svartvik till sågverkspatronen G P Braathen och 1907 stod Svartviks sulfitfa­brik färdig – under en tid Europas största. 1942 togs sista sågen ur drift och 1974 stämplade arbetarna ut för sista gången.

– Det kostade mindre att bygga om fabriken i Ortviken än den i Svartvik till modern standard.

Under början av 1980­-talet var Svartviks industriminnen på väg att rivas men efter ljudliga protester blev byggnaderna kvar. Nu är båtbyggeriet i full gång igen och föreningen Ostkustbanans vänner håller också till på området.

Trafiken på E4:an skänker ett stil­la väsande över området. De skyn­dande bilisterna har inte en tanke på att här finns ett stycke svensk historia så välbevarad att det kunde varit igår som arbetarna gick hem för sista gången. Den febrila akti­vitet och framtidstro som en gång fanns i dåtidens Silicon Valley är sedan länge borta. Den försvann bit för bit under förra århundradet och slogs till slut i spillror av datorernas digitala släggor.